Gottfrid Boon

Gottfrid Boon född 1886, var en svensk internationellt känd och välrenommerad pianopedagog, verksam som lärare ända fram till sin död 1981. Han utbildade sig vid kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm med organistexamen 1906. Sedan kom fortsatta studier i pianospel för bl.a. Rickard Andersson och Arthur Schnabel, som blev den stora förebilden. Han sökte även upp Teresa Carreno och intresserade sig också för *Autosuggestion, som var modernt på den tiden. Besökte också Poul Bejerre för att diskutera sina idéer om pianospel och musicerande. Debuterade sen som pianist 1920. Lärare i pianopedagogik 1928 - 1954 vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han var under 50 - 60-talet lärare på Borgarskolan och tog även privat emot elever från hela Sverige och övriga norden. Han gav också sommarkurser i ca 20 år som lockade ungdomar och andra, ja alla åldrar från hela Sverige och Skandinavien.

Flera generationer av pianister och pedagoger studerade för Boon bl.a Hans Leygraf, Gunnar Hallhagen, Herbert Westrell, Inger Wikström, Hilda Waldeland, Käbi Laretei, Berit Tohver, Kjell Baekkelund, Olof Höijer, Liljan Carlsson, Stig Ribbing, Per Enflo, Anders Wadenberg och många andra. Boon invaldes 1938 i Kungliga Musikaliska Akademin och blev professor 1949 och år 1960 tilldelades han medaljen för tonkonstens främjande.1961 tilldelades han medaljen Illis Quorum.

I sin livslånga lärargärning blev han både en förvaltare av tradition och en nydanare av det pianotekniska tänkandet. En grundprincip i hans undervisning var att i tanken och örat koncentrerat förbereda och avlyssna musiken, den enskilda tonens klangkvalité och avtryck. Musicerande är en känslomässig och själslig process i hjärta och tanke, som väcks av musiken-örat, som sen färdas igenom kroppen (armar, händer, fingrar) till instrumentet och ut i rummet. På ett väldigt naturligt sätt frigörs då spelaren/musikerns inre hörande och egna resurser.

Man kommer in i sitt ”flow”. Att först kunna föreställa sig ett ”resultat” och därefter utföra handlingen var den rätta vägen. Han var definitivt emot pianotekniska och mekaniska fingerövningar, utan utgick hela tiden från musiken och klangföreställningen – hur vill jag ha det!? Teknik var förmågan att uttrycka musikaliska tankar och känslor genom instrumentet. Teknik, från grekiska téchne betyder konst, skicklighet, hantverk- se även; Neuhaus bok om `Om pianospelets konst´.

Bild på Gottfrid Boon.

Gunnar Hallhagen berättar: ”Man lade upp handen på klaviaturen och så skulle man inte göra någonting? och ändå skulle man göra någonting? Det var samma metodik som man kan träffa på inom t.ex. zenbuddism.”

Pianospelet skulle vara fritt och otvunget, allt i balans, så avspänt och naturligt som möjligt, en klang som frigjordes ur instrumentet. Musikern och musiken skulle bli till ett.

Han var väldigt noga med sittställningen, den raka hållningen, den naturliga avspändheten från axeln till fingertoppen dvs kontaktpunkten med instrumentet. Han brukade säga: man tror att teknik är muskler, men nej - tekniken ska sitta i din hjärna och i din föreställning om hur det ska klinga. Alltid ”örat före” ! Anslagskonst kallade han alltid tonbildning, som var ett tänkande om hur en ton kan ha oändligt många nyanser och schatteringar. Man kan se och uppleva tonen som ljus och färg.

Man övade även enkla tonbildningsövningar, skalor, tre – fyrklanger. Allt i samma anda! Man eftersträvade ett melodisk och sångbart spel; Att få pianot att sjunga. Vi inom Gottfrid Boonsällskapet försöker hålla hans tankar och idéer levande. Berit Tohvers bok ”Tanke-Ton” mycket bra vägledning.

Följande länkar beskriver liknande tankegångar som finns i Boons metodik.

*Emile Coue, Self-Mastery through conscious autosuggestion